Stassakroken

Inte för att projekten i krukmakeriet har börjat ta slut, men vi har ju faktiskt ett hus till där vi har fixat massor och kommer fortsätta ha projekt framöver. Därför tänkte vi även skriva om Stassakroken framöver. Ni fick ett smakprov av detta i förre inlägget om vår trädgård. Här kommer om hur Stassakroken blev vårt för 14 år sedan.

Det var under en skön sommardag som vi först träffade vårt hus. Vi hade under längre tid tittat på ett hus att köpa, många objekt hade vi varit ute på, men inget som tilltalade oss på det där sättet då det känns helt rätt. Jag var rätt säker på vad jag ville ha och det var inte så lätt att hitta. Vi brukade ha som nöje att vi tittade ut några hus på Hemnet och sen tog vi en utflykt och kollade in husen. 99% av gångerna körde vi bara förbi och konstaterade att det var absolut inget för oss.

(Däremot blev vi efter ett tag experter på de olika ”koder” som mäklare använder sig av i sina annonser. Ett projekt för den händige = ruckel som kommer ramla omkull när som helst. Nyrenoverat = renoverat på 70-talet med skrikig orange/brun färg. Högt i tak = stora hål i taket, eller inget tak alls. Lugnt läge = grannen har hundkennel. Måste även ge dom beröm för skickligheten i att ta bilder där de totalt utelämnade grannens hus som ligger vägg i vägg, eller hur de trollar bort en stor väg intill tomten. Samt att alla mäklare verkar ha en konstig läggning där de älskar ”rickepumpar”, finns det en rickepump någonstans i närheten av tomten, då måste den finnas med på bild. Nåja, nog om mäklarspråk.)

Den här gången körde vi upp på en grusväg som ledde oss förbi flera hus, in i skogen och efter vad som kändes som en evighet, genom en otroligt vacker bokskog, omgiven av trolska stengärden öppnade skogen plötsligt upp sig och där i en glänta i skogen låg ett helt underbart rött torp. Det kunde inte ligga mer rätt för oss. Långt ut i skogen, men ändå bara 10 minuter in till stan. Vacker bokskog runtom och långt till grannarna. Ett par dagar senare var vi på visning. Visst fanns det saker att göra, men huset var helt beboligt med en gång. Fin trädgård om än lite uppvuxen. Men mäklarassistenten som höll i visningen talade om för oss att de hade redan en som mer eller mindre hade skrivit på papperna så hon ville inte ens ta våra uppgifter.

Men det där huset, det gick inte riktigt att glömma. Vi tittade vidare, men plötsligt fanns det inga som var lika fina och mysiga som det mitt i skogen.

Efter några veckor var jag åter inne på Hemnet och råkar av en tillfällighet få upp huset igen, det stod kvar och det stod inte som sålt. Ringde genast upp mäklaren (nu ordinarie) och fick veta att huset fanns kvar. Personen som varit intresserad under vissningen fanns fortfarande kvar som intresserad, men hade svårt att bestämma sig, det fanns även en annan intresserad, men denna hade svårt att få igenom ett lån hos sin bank. Innan vi själv riktigt hade hunnit med hade jag lagt ett första bud på huset och bara några minuter senare ringde mäklaren och sa att vi fick huset om vi ville ha det.

Jag ringde upp Janne och sa att vi hade köpt hus, tror ingen av oss just då förstod det, det hade ju gått så snabbt. Men nu var huset vår. Det där fina röda huset, med vita knutar, mitt i skånska bokskogen, långt från andra, med renoveringsbehov och där vi kunde sätta vår prägel och det var bara vårt att förvalta och ta hand om.

 

Har jag berättat att vi har kolibri i vår trädgård, lyckades få en på bild.